Skulle skriva ett inlägg om hur jag tänkte ta mig igenom den här kvällen och ladda upp några peppande låtar men det funkade inte, precis som allt annat.

Åååh, jag fattar inte, det är verkligen inte läge men ändå händer det. Jag vill så gärna men det går inte med såhär mycket motgångar. Och om ni inte har förstått det så har det ju hänt mer än krångel med bloggen. Små saker blir för mycket, allt blir för mycket. Jag som äntligen hade börjat försöka igen, tro och hoppas på att det kanske men bara kanske kunde bli bättre. Har jag fel? Är det därför jag känner såhär? Jag vet inte, blir så förvirrad och allting blir ännu svårare när hela huvudet snurrar.

 

Folk frågar ofta: men vad gör du på dagarna då? Jag svarar: jag tittar på tv. Men ärligt talat, jag gör så mycket mer.

Hela jag är så fruktansvärt skör just nu. Jag är som ett tunnt tunnt skal och innanför härjar allt hat, all panik och alla drastiska åtgärder som aldrig får komma ut, igen. Vad jag gör på dagarna är att försöka stärka det här skalet som ständigt brister. Jag pusslar och bygger, försöker komma på olika strategier att ta mig igenom dagen, veckan, månaden. Jag gör allt jag kan, allt i min makt, för att detta skal inte ska brista. Men så händer något. En konstig blick, en onödig kommentar, en tanke som tränger sig igenom och hela jag rasar. Skalet går i tusen bitar och jag får börja om från början igen. Samla ihop all ondska som nu får härja fritt. Så fort som möjligt mura in dom där tankarna som förstör mig, tränga in dom långt långt bak där dom inte borde synas eller höras. Och ibland går det inte. Ibland hinner jag inte. Tankarna tar över och när dom väl är ute i det fria blir jag maktlös. Allt det där förbjudna jag tänkt, nästan planerat, har nu fritt fram att utspela sig. Jag är så rädd, så fruktansvärt rädd, att det ska gå så långt igen, att jag ska misslyckas igen.

Det händer minst en gång per dag. Varje dag. Jag kommer inte orka för evigt. Det kommer komma den dagen när jag går sönder och inte orkar plocka upp bitarna och pussla ihop mig själv igen. Och den är alldeles för nära.

Hejsan svejsan.

Tänkte bara skriva en liten snutt. Jag mår helt okej för tillfället, i alla fall fysiskt. Det känns som att det går framåt med höften, såret läker och snart behöver jag inte ta blodförtunnande sprutorna längre. Men ärligt talat så går det sjuuukt långsamt.

Igår var jag på Tant Annas och träffade några kompisar, bland annat Louise som jag inte sett på en evighet! Vi pratade och flummade på och det var en lyckad kväll. Idag har jag varit på gudstjänst om ekumenik. Det var faktiskt (ja, jag trodde det skulle bli ganska tråkigt) jätte intressant och jag är så glad för att vi har en sån mysig kristen församling här där jag bor. Fin lovsång och go gemenskap. Nej, kan bara beskriva det som väldigt väldigt mysigt!

Tog mig friheten och klickade hem tre skal till min lilla samsung igår kväll. Vad tycker ni? (spelar egentligen ingen roll, har redan beställt dom och jag tycker dom är asfina men frågar för trevlighetens skull)

 

Hejsan svejsan

Livet går ganska långsamt just nu. Försöker få tiden att gå snabbare med pyssel av olika slag men det slutar ändå med att jag ligger bänkad i soffan med en massa serier rullande på tvn. Men jag ska inte klaga! Är bara så less. Borde egentligen duscha men orkar inte, orkar inte resa på mig och hoppa upp för den låååånga trappen. Så istället fortsätter jag forma min egna lilla grop i soffan och tittar för tillfället på tecknat på Cartoon Network. The Regular Show, Andventure Time och The Amazing World of Gumball. Tänk vad tecknat är underskattat.

Nu är det gjort! Känns helt overkligt. Har väntat på det här så länge och nu är det äntligen gjort. Alla som läser nu kanske inte vet vad som har "hänt" eller rättare sagt varför jag var tvungen och operera så tänkte ta det i samma veva som jag berättar lite om min sjukhusvistelse.

Jag upptäckte för ungefär ett år sen att jag har dysplasi och artros i båda höftlederna. Jag har haft ont i hela mitt liv men har lärt mig att hålla ihop och kämpa på ändå. Lite benont dör väl ingen av. Dessutom så visste jag inget annat. Jag trodde att alla barn fick störtont i benen efter en dag på stan eller några åk i skidbacken. Det var inte förrän efter mitt första besök på Sweden Rock Festival som jag började undra om det verkligen skulle vara så. Först trodde jag att höfterna bara var utslitna efter den intensiva helgen men det gick aldrig över. Sen des har jag fått ondare och ondare och förra hösten fick jag till slut röntgen tid. Bilderna visade att jag har dysplasi, som man kan säga är att höfterna är senutveklade, bäckenet är liksom för kort och täcker inte höftkulan som den ska. Med dysplasin fick jag även artros som är en slags slitning på höftleden. Nu har gått med den kunskapen i ungefär ett år och nu även fått ena höften fixad. Det är "bara" en förebyggande operation så trots att jag gått igenom allt sågande och spikande som kommer jag troligtvis få byta ut höftkulan till protes men efter båda operationerna är gjorda så blir det kanske vid 50 års ålder istället för trettio, plus att nu slippper jag förhoppningsvis ha ont ett tag framöver.

I tisdags förra veckan åkte jag ner till huvudstaden med nattåg tillsammans med min kära moder. Vi snurra runt på Hötorget några timmar, småshoppade lite och fikade, innan vi åkte ut till Karolinska i Solna. Sen fick vi vänta, vänta och vänta lite till. Sådär som det brukar vara på sjukhus. Men dagen efter fick jag rulla in till operationssalen och få min högra höft justerad. Efter det hände det massor. Jag fyllde min tv-kvot för resten av livet, fick billigt morfinpreparat → behöll ingenting i två dygn, rageade på all och alla, grät en skvätt, fick åka ambulansflyg till Östersund, hamnade på barnavdelning och spenderade bland annat några trevliga timmar i lekterapin. Men nu är jag hemma! Och det känns förjävla bra alltså.