Folk frågar ofta: men vad gör du på dagarna då? Jag svarar: jag tittar på tv. Men ärligt talat, jag gör så mycket mer.

Hela jag är så fruktansvärt skör just nu. Jag är som ett tunnt tunnt skal och innanför härjar allt hat, all panik och alla drastiska åtgärder som aldrig får komma ut, igen. Vad jag gör på dagarna är att försöka stärka det här skalet som ständigt brister. Jag pusslar och bygger, försöker komma på olika strategier att ta mig igenom dagen, veckan, månaden. Jag gör allt jag kan, allt i min makt, för att detta skal inte ska brista. Men så händer något. En konstig blick, en onödig kommentar, en tanke som tränger sig igenom och hela jag rasar. Skalet går i tusen bitar och jag får börja om från början igen. Samla ihop all ondska som nu får härja fritt. Så fort som möjligt mura in dom där tankarna som förstör mig, tränga in dom långt långt bak där dom inte borde synas eller höras. Och ibland går det inte. Ibland hinner jag inte. Tankarna tar över och när dom väl är ute i det fria blir jag maktlös. Allt det där förbjudna jag tänkt, nästan planerat, har nu fritt fram att utspela sig. Jag är så rädd, så fruktansvärt rädd, att det ska gå så långt igen, att jag ska misslyckas igen.

Det händer minst en gång per dag. Varje dag. Jag kommer inte orka för evigt. Det kommer komma den dagen när jag går sönder och inte orkar plocka upp bitarna och pussla ihop mig själv igen. Och den är alldeles för nära.