Allting är så jävla fucked up. Vet inte vart jag ska börja men allting känns dubbelsidigt, vridet och upponer. Jag bygger på en människa som inte är jag, kväver den som finns där under. Jag andas men inte med mina egna lungor, blodet pumpar men det är inte mina ådror. Jag lever ett liv som inte är mitt. Låtsas och ljuger tills själen skriker av ensamhet. Gör mig själv så ensam att inte ens jag får se mitt egna jag. Jag vill slå, banka, gråta, skrika. Jag vill känna. Men det gör jag inte. Skalet jag bygger är precis som en robot, det kan bli precis lika funktionellt som en riktig människa men den människan utanpå kommer aldrig kunna känna. Letar djupt inne bland tankedjävlar och flashbackdemoner men hittar bara ännu mer fysisk smärta. Klumpen i halsen som inte går att svälja eller gråta ut, bara finns där. Hur det hugger någonstans i mellangärdet när tillbakablickarna sköljer över mig. Jag har ingen kontroll, jag är vilse i mig själv, i livet, överallt. Jag kan inte, orkar inte, bryr mig inte. Men det som kanske är värst just nu är att jag vill inte. Vill inte kämpa, vara stark, peppa mig själv, tugga på, fortsätta gå i skorna som redan är alldeles för utslitna. Vad jag vill är släppa taget, gå emot, göra revolt, skita i allt, sätta på mig ett par nya skor med stålsätta och bara sparka på alla.

Idag har jag varit i Edsåsdalen och jobbat på skicrosstävling. Det var så mycket som var fint > vädret, människorna, engagemanget. Själv var jag speaker alltså prata i högtalaren vem som åker osv osv. Det var förvånansvärt kul, aldrig gjort det förut, men det är lätt värt att göra igen. Fick massa positiva kommentarer och kände mig faktiskt lite duktig.