Nu har jag varit där. Där allting började, eller slutade, beroende på hur man ser på det. Inte precis där, men nära. Jag var inte där det hände, där jag förstörde allt, och jag träffade inte människorna jag utsatte, men jag närmade mig. Små steg som att bara åka förbi. Det var nog det mest ångestfyllda jag gjorde i helgen, att åka förbi och känna hur normalt allting kunde vara om jag inte hade sabbat det, brutit mitt löfte. Se den väg jag kunde cykla på, påväg till skolan som alla andra. Om jag bara hade väntat, orkat, tagit mig samman. Bara gömt det lite till och kanske så hade jag klarat det. Jag känner så mycket men hittar inte de rätta orden. Till mest del är det frustration som bubblar inom mig. Så länge har jag gruvat mig, letat utvägar för att slippa, glömma och låtsas som om inget hänt men nu har jag gjort det, åkt dit och tagit ett steg närmare något jag inte än kan definera. Förlåtelse kanske? Jag vet inte. Men nu när jag väl gjort, överkommit så mycket rädsla och ångest så är det nästan som om jag aldrig varit där. Frustrationen ligger i att jag blir mer och mer inkapabel att känna mig nöjd. Inte en gnutta stolthet i hela min kropp. Bara förvirrande och ångestfyllda minnen som letar sig fram och vill återupplevas. Det gör ont, jag orkar inte, inte nu, kanske aldrig. Jag erkänner att för första gången på länge kände jag ett litet hopp, en svag förväntning att detta skulle göra mig starkare. Att efter storm kommer solsken och om jag bara tog mig igenom detta regnmoln så skulle jag också få se en regnbåge men allt jag har nu är blöta kläder och kalla känslor.

Senaste veckan har den här singeln varit i princip det enda som hållt mig uppe. En evig i längtan men nu är den här! Världens finaste, helt såld, så sjukt jävla bra. ♥

  

Jag är frustrerad. Ilskan har gått över och jag vet exakt vart jag är påväg. Jag kommer hamna där nere igen, bland alla de känslor som borde vara förbjudna. Det här är skit jobbigt. Jag vet hur lågt jag kan sjunka, hur ont det gör och hur svårt det är att komma upp igen men jag har ingen aning vart jag hamnar den här gången. Ingen kan hjälpa heller, inte ens jag själv. Det finns inget någon kan göra för att förhindra mitt fall, hur högt jag än ropar så finns det ingen hjälp att få eller åtminstone ingen som hjälper. Så fram med doftljus, myskläder och choklad  i väntan på den bomb av självhat i alla dess former som ännu en gång kommer bryta ner mig tills det bara är ett tomt skal kvar.

Jag tänker vara stark, ta mig igenom det här. Men inte idag.

Hejsvejs

Idag har jag åkt skoter upp till Skidstugan där det var gudstjänst. Det var underbart! Fint väder, snabb skoter, sköna kläder, gott fika, goa människor. Ikväll blir det bio med gudmor, Jack Ryan någonting tror jag. Haha, har ingen koll men det är mysigt med bio så :)

Och så måste jag bara göra en shoutout till de fantastiska människor som snapar, smsar, kommenterar, ringer eller på något annat sätt hör av sig. T A C K ! Tack för att ni varje dag lägger ner några minuter på just mig. Det kanske inte verkar som mycket, men det betyder världen att ni kommer ihåg att jag finns.