Jag är frustrerad. Ilskan har gått över och jag vet exakt vart jag är påväg. Jag kommer hamna där nere igen, bland alla de känslor som borde vara förbjudna. Det här är skit jobbigt. Jag vet hur lågt jag kan sjunka, hur ont det gör och hur svårt det är att komma upp igen men jag har ingen aning vart jag hamnar den här gången. Ingen kan hjälpa heller, inte ens jag själv. Det finns inget någon kan göra för att förhindra mitt fall, hur högt jag än ropar så finns det ingen hjälp att få eller åtminstone ingen som hjälper. Så fram med doftljus, myskläder och choklad  i väntan på den bomb av självhat i alla dess former som ännu en gång kommer bryta ner mig tills det bara är ett tomt skal kvar.