ett steg närmare, eller?

Nu har jag varit där. Där allting började, eller slutade, beroende på hur man ser på det. Inte precis där, men nära. Jag var inte där det hände, där jag förstörde allt, och jag träffade inte människorna jag utsatte, men jag närmade mig. Små steg som att bara åka förbi. Det var nog det mest ångestfyllda jag gjorde i helgen, att åka förbi och känna hur normalt allting kunde vara om jag inte hade sabbat det, brutit mitt löfte. Se den väg jag kunde cykla på, påväg till skolan som alla andra. Om jag bara hade väntat, orkat, tagit mig samman. Bara gömt det lite till och kanske så hade jag klarat det. Jag känner så mycket men hittar inte de rätta orden. Till mest del är det frustration som bubblar inom mig. Så länge har jag gruvat mig, letat utvägar för att slippa, glömma och låtsas som om inget hänt men nu har jag gjort det, åkt dit och tagit ett steg närmare något jag inte än kan definera. Förlåtelse kanske? Jag vet inte. Men nu när jag väl gjort, överkommit så mycket rädsla och ångest så är det nästan som om jag aldrig varit där. Frustrationen ligger i att jag blir mer och mer inkapabel att känna mig nöjd. Inte en gnutta stolthet i hela min kropp. Bara förvirrande och ångestfyllda minnen som letar sig fram och vill återupplevas. Det gör ont, jag orkar inte, inte nu, kanske aldrig. Jag erkänner att för första gången på länge kände jag ett litet hopp, en svag förväntning att detta skulle göra mig starkare. Att efter storm kommer solsken och om jag bara tog mig igenom detta regnmoln så skulle jag också få se en regnbåge men allt jag har nu är blöta kläder och kalla känslor.

Kommentarer
Moa Kjellström säger:

Jag har funderat på en sak.. När vi skulle ha den där tjejkvällen hos Alva så träffades vi ju aldrig för att jag åkte hem lite tidigare och var aldrig med. Men efteråt så pratade Alva och Sara om någonting du berättade för tjejerna den kvällen, och jag frågade vad du hade berättat men dom sa att det är bäst om jag frågar dig! Jag vet inte om det här inlägget handlar just om det men det kom upp i huvet på mig nu när jag läste detta. Så jag undrar vad du berättade? Du behöver inte svara om det är tung eller nått så var inte rädd för att säga nej till mig, jag kan ta det!
Kram ❤️

2014-02-27 | 15:16:52
Bloggadress: http://woa.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback