Nu är det gjort! Känns helt overkligt. Har väntat på det här så länge och nu är det äntligen gjort. Alla som läser nu kanske inte vet vad som har "hänt" eller rättare sagt varför jag var tvungen och operera så tänkte ta det i samma veva som jag berättar lite om min sjukhusvistelse.

Jag upptäckte för ungefär ett år sen att jag har dysplasi och artros i båda höftlederna. Jag har haft ont i hela mitt liv men har lärt mig att hålla ihop och kämpa på ändå. Lite benont dör väl ingen av. Dessutom så visste jag inget annat. Jag trodde att alla barn fick störtont i benen efter en dag på stan eller några åk i skidbacken. Det var inte förrän efter mitt första besök på Sweden Rock Festival som jag började undra om det verkligen skulle vara så. Först trodde jag att höfterna bara var utslitna efter den intensiva helgen men det gick aldrig över. Sen des har jag fått ondare och ondare och förra hösten fick jag till slut röntgen tid. Bilderna visade att jag har dysplasi, som man kan säga är att höfterna är senutveklade, bäckenet är liksom för kort och täcker inte höftkulan som den ska. Med dysplasin fick jag även artros som är en slags slitning på höftleden. Nu har gått med den kunskapen i ungefär ett år och nu även fått ena höften fixad. Det är "bara" en förebyggande operation så trots att jag gått igenom allt sågande och spikande som kommer jag troligtvis få byta ut höftkulan till protes men efter båda operationerna är gjorda så blir det kanske vid 50 års ålder istället för trettio, plus att nu slippper jag förhoppningsvis ha ont ett tag framöver.

I tisdags förra veckan åkte jag ner till huvudstaden med nattåg tillsammans med min kära moder. Vi snurra runt på Hötorget några timmar, småshoppade lite och fikade, innan vi åkte ut till Karolinska i Solna. Sen fick vi vänta, vänta och vänta lite till. Sådär som det brukar vara på sjukhus. Men dagen efter fick jag rulla in till operationssalen och få min högra höft justerad. Efter det hände det massor. Jag fyllde min tv-kvot för resten av livet, fick billigt morfinpreparat → behöll ingenting i två dygn, rageade på all och alla, grät en skvätt, fick åka ambulansflyg till Östersund, hamnade på barnavdelning och spenderade bland annat några trevliga timmar i lekterapin. Men nu är jag hemma! Och det känns förjävla bra alltså.