Imorgon börjar jag skolan. Det är sjukt mycket som pågår inuti mig av blotta tanken men jag hittar inga ord. Jag känner mycket, kanske för mycket, och kan inte placera en enda känsla. Men konstig nog så finner jag ingen nervositet, panik eller ångest inom mig.

Ärligt talat, så var det skit jobbigt när skolan började den här veckan och överallt fanns statusar och bilder i "döda mig, skolan börjar imorgon"-stuket. Och här satt jag hemma i soffan, som på fullt allvar har format en grop efter min rumpa, och tänkte att ja, men för mig är det ju lugnt, jag är ju för misslyckad för att gå i skolan :) Låter förmodligen otroligt töntigt för dom flesta, men de som har varit deprimerade eller på annat sätt hindrade att gå i skolan som vanligt förstår nog vad jag menar.

Men imorgon börjar jag också. Imorgon ska jag, precis som alla andra, gå i skolan.