Är så fruktansvärt arg, och för en gångs skull inte på mig själv. Det är antingen skratta eller gråta för denna fucked up värld och alla patetiska människor i den. Jag förstår att jag är ensam. Men jag är också desperat och det är därför jag glömmer att alla händer är inte där för att hjälp mig, utan sig själva. Alla vill vara den perfekta vännen som lyssnar, förstår och alltid finns där. Det handlar om att stärka sig själv på någon annans svaghet. Jag hatar det, kanske mer än något annat.