Nu har jag varit där. Där allting började, eller slutade, beroende på hur man ser på det. Inte precis där, men nära. Jag var inte där det hände, där jag förstörde allt, och jag träffade inte människorna jag utsatte, men jag närmade mig. Små steg som att bara åka förbi. Det var nog det mest ångestfyllda jag gjorde i helgen, att åka förbi och känna hur normalt allting kunde vara om jag inte hade sabbat det, brutit mitt löfte. Se den väg jag kunde cykla på, påväg till skolan som alla andra. Om jag bara hade väntat, orkat, tagit mig samman. Bara gömt det lite till och kanske så hade jag klarat det. Jag känner så mycket men hittar inte de rätta orden. Till mest del är det frustration som bubblar inom mig. Så länge har jag gruvat mig, letat utvägar för att slippa, glömma och låtsas som om inget hänt men nu har jag gjort det, åkt dit och tagit ett steg närmare något jag inte än kan definera. Förlåtelse kanske? Jag vet inte. Men nu när jag väl gjort, överkommit så mycket rädsla och ångest så är det nästan som om jag aldrig varit där. Frustrationen ligger i att jag blir mer och mer inkapabel att känna mig nöjd. Inte en gnutta stolthet i hela min kropp. Bara förvirrande och ångestfyllda minnen som letar sig fram och vill återupplevas. Det gör ont, jag orkar inte, inte nu, kanske aldrig. Jag erkänner att för första gången på länge kände jag ett litet hopp, en svag förväntning att detta skulle göra mig starkare. Att efter storm kommer solsken och om jag bara tog mig igenom detta regnmoln så skulle jag också få se en regnbåge men allt jag har nu är blöta kläder och kalla känslor.