Idag var en riktig BMTH-dag. Har lyssnat på dom hela dagen och bara surat typ. Nej, men med en extra jobbig vecka psykiskt blir också söndagsångesten extra jobbig och tro mig, den är nog som den är. Har så mycket bra framför mig men just nu känns allting bara skit. Antingen vill jag bara gråta tills ögonen torkar ihop som två små russin eller slå en vägg så knogarna spräcks.

  

Just nu är det mesta som händer såhär på utsidan bra. Jag träffar massvis av underbara människor, gör massa kul, driver igenom saker som jag länge sagt att jag ska göra. Men på insidan är det kaos. Det är som att allt det där roliga som händer inte kommer innanför mitt skinn för det är samma tomma ensamma känsla som fortsätter eka i min kropp. En hopplöshet är påväg sakta men säkert och jag är väldigt osäker på hur jag ska kunna hantera det den här gången. Och jag är rädd, jag är rädd att det inte kommer gå.

Nu har jag varit där. Där allting började, eller slutade, beroende på hur man ser på det. Inte precis där, men nära. Jag var inte där det hände, där jag förstörde allt, och jag träffade inte människorna jag utsatte, men jag närmade mig. Små steg som att bara åka förbi. Det var nog det mest ångestfyllda jag gjorde i helgen, att åka förbi och känna hur normalt allting kunde vara om jag inte hade sabbat det, brutit mitt löfte. Se den väg jag kunde cykla på, påväg till skolan som alla andra. Om jag bara hade väntat, orkat, tagit mig samman. Bara gömt det lite till och kanske så hade jag klarat det. Jag känner så mycket men hittar inte de rätta orden. Till mest del är det frustration som bubblar inom mig. Så länge har jag gruvat mig, letat utvägar för att slippa, glömma och låtsas som om inget hänt men nu har jag gjort det, åkt dit och tagit ett steg närmare något jag inte än kan definera. Förlåtelse kanske? Jag vet inte. Men nu när jag väl gjort, överkommit så mycket rädsla och ångest så är det nästan som om jag aldrig varit där. Frustrationen ligger i att jag blir mer och mer inkapabel att känna mig nöjd. Inte en gnutta stolthet i hela min kropp. Bara förvirrande och ångestfyllda minnen som letar sig fram och vill återupplevas. Det gör ont, jag orkar inte, inte nu, kanske aldrig. Jag erkänner att för första gången på länge kände jag ett litet hopp, en svag förväntning att detta skulle göra mig starkare. Att efter storm kommer solsken och om jag bara tog mig igenom detta regnmoln så skulle jag också få se en regnbåge men allt jag har nu är blöta kläder och kalla känslor.

Senaste veckan har den här singeln varit i princip det enda som hållt mig uppe. En evig i längtan men nu är den här! Världens finaste, helt såld, så sjukt jävla bra. ♥

  

Jag är frustrerad. Ilskan har gått över och jag vet exakt vart jag är påväg. Jag kommer hamna där nere igen, bland alla de känslor som borde vara förbjudna. Det här är skit jobbigt. Jag vet hur lågt jag kan sjunka, hur ont det gör och hur svårt det är att komma upp igen men jag har ingen aning vart jag hamnar den här gången. Ingen kan hjälpa heller, inte ens jag själv. Det finns inget någon kan göra för att förhindra mitt fall, hur högt jag än ropar så finns det ingen hjälp att få eller åtminstone ingen som hjälper. Så fram med doftljus, myskläder och choklad  i väntan på den bomb av självhat i alla dess former som ännu en gång kommer bryta ner mig tills det bara är ett tomt skal kvar.

Jag tänker vara stark, ta mig igenom det här. Men inte idag.

Hejsvejs

Idag har jag åkt skoter upp till Skidstugan där det var gudstjänst. Det var underbart! Fint väder, snabb skoter, sköna kläder, gott fika, goa människor. Ikväll blir det bio med gudmor, Jack Ryan någonting tror jag. Haha, har ingen koll men det är mysigt med bio så :)

Och så måste jag bara göra en shoutout till de fantastiska människor som snapar, smsar, kommenterar, ringer eller på något annat sätt hör av sig. T A C K ! Tack för att ni varje dag lägger ner några minuter på just mig. Det kanske inte verkar som mycket, men det betyder världen att ni kommer ihåg att jag finns.

Summering av denna dag hittills:

• Började dagen med en ångestattack
• Lyssnade på joddling tillsammans med min lärare
• Fick jordens största craving efter äpplen
• Tog en powernap i idrottsboken
• Gäspade 18 gånger (fick alltså ingenting gjort)
• Tog en till powernap på toagolvet
• Skrattade åt allt, mest mig själv
• Skickade in min gymnasieansökan

Som jag skrev  måndags så har jag varit väldigt arg dom senaste dagarna och är fortfarande. Men såhär är det, jag tänker inte be om ursäkt. Den här ilskan ger mig så mycket kraft och energi vilket är en otroligt skön omväxling. Jag har varit ledsen och nedstämd så länge att jag ärligt talat hade glömt hur det är att känna något annat, att faktiskt inte klandra sig själv hela tiden, att kunna stå på sig och vara ärlig. Jag får också finnas, synas, argumentera, kritisera, tycka olika, tycka lika, jag får göra vad jag vill! Det var så sjukt länge sen jag kunde verkligen stå för min åsikt, lägga korten på borden och säga att såhär tycker jag och vad ni tycker spelar ingen roll, och nu när det går utan bieffekter som tre dagars ångest över "varför sa jag så?" så tänker jag banne mig ta vara på det. Det här kan ju vara sjukt jobbigt för dom i min omgivning men jag tänker fan vara så egoistisk och vara arg ändå, jag behöver energin, kraften och självständigheten. Ni får helt enkelt stå ut med en bitchigare Klara ett tag nu!

För övrigt skriver jag nu på min iPad som jag fick av skolan. Schyssta snubbar de där. Så förstår ni mitt dilemma? Jag vill bara sitta lite ostört och peta på denna skärm och inte skrubba toan, dammsuga lister eller baka 14 pizzor.

Hejhej

Idag tänker jag titta om på American Horror Story: Asylum för alltså Kit Walker ♥♥♥ Tänkte också pyssla lite på mitt rum, städa lite och ikväll blir det nog bio med pappa. Egentligen känner jag inte för att göra någonting men måste få tiden att gå och dagen att passera.